FÖRSTA UPPROPET
– problembeskrivning och idé
Förord
Under 1989 har flera personer insatta i invandrar/flyktingproblematiken samlats och diskuterat deras situation och ett stort problem som spridit sig den senaste tiden mellan dessa grupper, NARKOTIKA.
Efter dessa möten har vi kommit ut med det första uppropet, till myndigheter och de beslutsfattande politiker, om den aktuella situationen beträffande narkotika.
Vi har presenterat problemet från roten och även hur vi kan bekämpa och förebygga det bland invandrare/flyktingar i Sverige.
Resultatet från dessa möten och diskussioner har formats till en organisation, som samlat alla dessa krafter under samma tak, och så föddes SIMON.
Nedan presenterar vi vår första information om SIMONs syfte:
Information om SIMON
Sveriges Invandrare Mot Narkotika
Vi invandrare är till följd av våra tidigare erfarenheter särskilt observanta på samhällets hälsa och välbefinnande. Många av oss är sedan länge djupt engagerade i att motarbeta tendenser till en förödande samhällsutveckling såsom ökat missbruk, kriminalitet och upptrappade motsättningar mellan olika grupper i samhället.
Tanken var att samla våra krafter i en ideell förening ”Sveriges Invandrare Mot Narkotika” (SIMON)
Problemet
Den senaste tiden har rapporter om narkotikamissbruk bland invandrare ökat, både från narkomanvårdens och polisens sida.
Samtal med invandrare har gett oss information om ett omfattande dolt narkotikamissbruk i vissa invandrargrupper. Trots behov av narkomanvård är rädslan för att söka hjälp mycket djup hos dem, då de tror att kontakt med socialtjänsten och narkomanvården med anledning av narkotikamissbruk leder till fängelsestraff och utvisning.
Det behövs särskilda åtgärder för att få till stånd vård och behandling för narkotikamissbrukande invandrare samt för att bromsa upp spridningen av HIV/aids i dessa grupper. Särskild oroande är rapporterna om den tilltagande sociala utslagningen och det ökande missbruket bland ungdomar med invandrarbakgrund (även från traditionellt drogfientliga kulturer). Undersökningar i USA har visat att ungdomar med invandrarbakgrund har flera gånger högre narkotikamissbruk än invandrarna själva och frågan har aktualiserats om vi står inför samma situation i Sverige.
Bakgrunden till vuxna invandrares narkotikamissbruk
I vissa av invandrarnas/flyktingarnas hemländer har man av tradition haft en mera accepterande syn på narkotikan än i Sverige.
I Latinamerika förekommer legalt ett traditionellt bruk av hallucinogener och stimulantia och en omfattande alkoholanvändning.
I Mellanöstern förekom inom många områden ett traditionsenligt rökande av opium och/eller cannabis. I Jemen och angränsande områden är kat-tuggandet fortfarande vanligt och lagligt. I övrigt är i Mellanöstern narkotikamissbruk både olagligt och socialt icke accepterat. Många länder har mycket hårda straff för narkotikabrott. I Irak döms både langare och missbrukare till döden. I Iran har det sedan 70-talet fram till 1989 funnits en viss narkomanvård men 1989 införde man dödsstraff för langning och långa fängelsestraff för missbruk. I Egypten och Turkiet straffar man missbrukare med långa fängelsestraff. I alla dessa länder är utstötningen av missbrukaren ur familjen – släkten och vänkretsen den vanliga konsekvensen. Därför hemlighålls missbruket i Mellanöstern och missbrukaren lever ett dubbelliv med en social fasad och ett dolt missbruk så länge han/hon orkar. Många missbrukare som inte längre kan hålla skenet uppe tar livet av sig. Många dör också av komplikationer av missbruket. När invandrare med missbruksproblem från Mellanöstern söker asyl i Sverige så fortsätter de att leva på samma sätt med en acceptabel ytlig anpassning och en dold narkomani. Om samhället inte lyckas nå dessa invandrarnarkomaner med information och behandling kommer det att få långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Det är därför angeläget att sätta in åtgärder nu, innan det är försent.
De Latinamerikanska missbrukarna blir inte isolerade från sina familjer på samma sätt. De anhöriga försöker att ställa upp för missbrukaren – ofta långt över sina krafter – och drabbas själva av depressioner och stress symptom . I andra fall kan missbruket bagatelliseras både av missbrukaren och av familjen.
Förutom det traditionella missbruket i narkotikans odlingsområden finns sedan 60-talet både i Latinamerikas och Mellanösterns storstäder ett narkotikamissbruk av västerländsk typ, ett arv från flower-powerrörelsen.
Eftersom livet i flyktingarnas hemländer ofta präglas av krig, politisk terror, tortyr, förföljelse och skräck blir narkotika ibland eftertraktad hos vissa människor som medel för verklighetsflykt, trots riskerna.
Men även anpassningsprocessen i Sverige och svårigheterna att skaffa sig en ny plattform i samhället medför allvarliga psykiska påfrestningar och i vissa fall leder upplevelsen av ständiga misslyckanden fram till missbruk av tabletter, alkohol eller narkotika. Många invandrare klarar sig bra, några gör det inte. Speciellt kvinnorna blir ofta isolerade , olyckliga och benägna att ta lugnande medel (t ex bensodiazepiner) regelbundet. Männen förleds snarare av de liberalare svenska lagarna och alkoholens och narkotikans lättillgänglighet till ett missbruk även om de kom hit drogfria.
Bakgrunden till invandrarungdomarnas problem
Det finns flera faktorer in invandrarungdomarnas situation som kan bidra till deras sociala sårbarhet. Identitetsdilemmat: Man känner sig inte som ”riktig” svensk och inte heller som ”riktig” grek, chilenare, kroat etc. Invandrarnas syn på sin roll och status kan avvika mer eller mindre från svenskarnas syn på dem. Identitetsdilemmat kan leda till lojalitetskonflikter eller till självförakt hos invandrarungdomarna.
Halvspråkigheten
Det är i och för sig lätt för barn att lära sig flera språk perfekt. Det är betydligt svårare för vuxna. Men om barnen tillbringar nästan hela sin vakna tid i miljöer där bruten svenska är umgängesspråket lär de sig bruten svenska och kanske också bara fragment av föräldrarnas hemspråk. Halvspråkigheten är ett handikapp i skolan och på arbetsmarknaden. Den är i regel ett resultat av mångkulturella bostadsområden och finns inte hos alla invandrarbarn. Normförvirringen: Varje kultur har sina regler för vilka friheter och vilka restriktioner ungdomar har. Invandrarungdomar kan hamna i en situation där de tar sig båda kulturernas friheter utan att utsättas för någon kulturs restriktioner detta på grund av föräldrarnas osäkerhet om vad som är rätt och fel att tillåta samt avsaknad av stöd och kontroll i familjens sociala nätverk. Viktiga delar av släkten finns ofta kvar i föräldrarnas hemland. Föräldrautbildning genom personer med dubbel kulturkompetens och nätverksarbete som uppbackning av föräldrarna behövs för invandrare.
Den svåra frigörelseprocessen
I många invandrarfamiljer är den äldre generationen beroende av ungdomarna på grund av deras bättre språk och samhällskunskaper. Hierarkin i familjen blir omvänd och ungdomarna dominerar föräldrarna. Risken är stor att svenska myndighetspersoner backar upp ungdomarna som de lättare kan förstå gentemot föräldrarna som inte beter sig riktigt enligt svenska förväntningar och på så sätt förvärrar familjens obalans.
Invandrarterapeuter med kulturkompetens kan underlätta för föräldrarna att acceptera ungdomarnas frigörelse så att de inte behöver slå sig fria ur familjebanden genom att göra det värsta föräldrarna kan tänka sig; att missbruka narkotika, att prostituera sig, att begå brott.
Kulturkonflikten mellan svenska myndigheter och invandrarföräldrar
Självklart skall även invandrare följa de svenska lagarna t ex lagen mot aga. Invandrare i allmänhet är positiva till denna lag, men vissa invandrargrupper saknar förebilder för att kunna uppfostra barnen utan aga.
I många fall vore en långvarig kontakt mellan en invandrarfamilj och en svensk stödfamilj, som visar hur man hanterar konfliktsituationer i familjen utan våld, en bättre lösning för barnen än ett omhändertagande av barnen, som alltför ofta leder till identitetsupplösning. Det är ingen slump att dessa ungdomar sedan klottrar taggiga identitetstecken i anonyma miljöer.
Traumatiska upplevelser
Flyktingbarnen kan före sin ankomst till Sverige ha varit utsatta för krigshändelser och separationer från anhöriga under dramatiska omständigheter och dessa upplevelser kan ha lämnat outplånliga spår i deras själsliv. Narkotikamissbruket kan då fungera som ”självmedicinering” för det psykiska lidandet om ingen adekvat hjälp till bearbetning av de traumatiska upplevelserna erbjuds.
Dessa faktorer kan utgöra komplikationer till de kända normala utvecklingskriserna under ungdomsåren.
Vad vill Simon göra?
- Utbilda intresserade invandrare för att på invandrarspråken informera om narkotikans skadeverkningar, svensk narkotikalagstiftning, sociallagstiftning och narkomanvård, men också om övriga frågor som är betydelsefulla för en lyckad anpassning i Sverige. Denna information bör ges på flyktingförläggningar, invandrarföreningar, KomVux, men kan också vara ett inslag på invandrarfester, t ex nationaldagar.
- Genomföra en kartläggning av missbruk och behandlingsbehov i olika invandrargrupper, även sådana grupper som undviker kontakt med myndigheter. Även denna kartläggning måste alltså göras av därtill utbildade invandrare och kan kompletteras med uppgifter från sjukvården, sociala myndigheter, polisen och anonyma enkäter till invandrarungdom på skolor och arbetsplatser.
- Använda massmedia (invandrar- och andra tidningar, lokalradio och svensk TV) för information och attitydpåverkan i kampen mot narkotikamissbruk och hiv.
- Bygga upp en verksamhet för att komma i kontakt med invandrarnarkomaner. Den uppsökande verksamheten kan bedrivas på olika sätt: Direkt på flyktingförläggningar och i invandrarföreningar, KomVux, AMI, hemspråkslärare, arbetsförmedling, försäkringskassan och inom sjukvårdsenheterna, kriminalvårdsenheterna osv.
- I samarbete med ansvariga socialförvaltningar utveckla arbetsmetoder och bygga upp behandlingsresurser för invandrarnarkomaner. Den behandlande verksamheten kan omfatta olika delar: Öppenvårdsmottagning med invandrarpersonal, enskilda samtal, familjesamtal, nätverksarbete, föräldragrupper m.fl.
Avgiftning
Vanliga avgftningsavdelningar kan användas, men invandrare bör få en kontaktperson från sitt hemland resp. sin etniska grupp under avgiftningstiden. Fler invandrare bör anställas som skötare och/eller en pool med invandrarpersonal inrättas, som i mån av tid också kan användas för t ex informationsspridning.
Familjevård
Invandrarfamiljer kan rekryteras och ges handledning.
Institutionsvård
Vid behov kan försök göras att ordna några institutionsplatser med kultur kompetent personal och handledning från SIMON.
Eftervård
- Fadderverksamhet
- Förmedling av kultur kompetent terapeut
- I speciella fall övergångsbostäder med eftervårdskontrakt
- Länkorganisationer typ NA och AA med invandrarmedlemmar med samma bakgrund.
//Visst ska det in en rubrik här Ann-Sofie!//
- Stimulera den förebyggande verksamheten:
- Familjepedagogik.
- Nätverksarbete i samverkan med kyrkor och föreningar.
- Drogfria fritidsaktiviteter, inte bara idrott.
- Svenska faddrar till alla invandrare.
- Höjande av invandrarnas status genom att använda deras kompetens.
- Föreslå eller själv bedriva forskning för att t ex kartlägga de faktorer, som är gynnsamma för invandrarungdomarnas utveckling, ”friskfaktorerna”. De flesta invandrarungdomar lyckas ju med sin sociala utveckling. Vilka åtgärder behöver vidtas för att bidra till friska och välfungerande medlemmar i det svenska samhället?
- Informera och utbilda svenska samarbetspartners i invandrarfrågor.
- Vissa tider erbjuda telefonservice i narkotikafrågor på de större invandrarspråken.
- Vara initiativtagare till remissinstans för debatt om narkotikapolitiska åtgärder eller andra åtgärder med relevans för missbrukssituationen i landet. Föreningen kan t ex föreslå åtgärder mot handel med stöldgods, mot prostitution, mot kravlösa sjukskrivningar under pågående missbruk, mot narkomanerna arbetsfria inkomster. Det är i grunden inte ”narkotikafinansiärerna” som finansierar narkotikan, det är allmänheten.
- Samarbeta med organisationer, institutioner och enskilda, som arbetar mot narkotikamissbruk eller med och för invandrare. Alla som vill medverka för att uppnå föreningens mål är välkomna som medlemmar!
Stockholm 1 jan 1990
Riyadh Albaldawi, leg, läkare
Gundi Gabrielsson, leg. psykolog
