Bakom varje ljus finns ett namn – bakom varje dödsfall finns ett samhällsansvar
I år samlas vi återigen för att tända ljus för människor som mist livet till följd av narkotika. Det är en manifestation som återkommit år efter år. Ljusen har blivit många. Alltför många.
Bakom varje ljus finns en människa. En son eller dotter. En mamma eller pappa. Ett syskon. En vän. Någon som var älskad och som fortfarande saknas.
Men bakom varje ljus finns också en fråga som vi måste våga ställa: Hur många fler ljus ska vi behöva tända innan vi på allvar tar itu med orsakerna bakom beroende, utsatthet och narkotikarelaterade dödsfall?
Alltför ofta beskrivs människor i beroende utifrån sina problem. Men ingen människa kan sammanfattas på det sättet. Bakom beroendet finns ofta psykisk ohälsa, trauma, ensamhet, fattigdom, våld eller andra erfarenheter av utsatthet. Samtidigt finns där också drömmar, relationer, hopp och en vilja att få höra till.
Människor har ansvar för sina egna liv, men samhället har också ett ansvar. Ingen väljer psykisk ohälsa, trauma, hemlöshet eller social utsatthet. Därför kan vi inte möta narkotikaproblemen enbart med krav på individen. Samhället måste också ta ansvar för de villkor som gör förändring möjlig.
Det är svårt att bryta ett beroende utan en trygg bostad. Det är svårt att bygga upp ett nytt liv utan arbete, sysselsättning, gemenskap och framtidstro. Därför måste arbetet mot narkotikarelaterade dödsfall handla om mer än vård och behandling. Det måste också handla om social trygghet, förebyggande insatser och möjligheten att komma tillbaka.
Vi måste också se de anhöriga. Föräldrar, syskon, partners och barn lever ofta med oro och sorg under lång tid. De behöver stöd, kunskap och människor som orkar stå kvar.
Trots stora samhällsinsatser fortsätter människor att dö. Bakom statistiken finns liv som hade kunnat se annorlunda ut om hjälp, stöd och gemenskap funnits på plats i rätt tid. Därför måste kampen mot narkotikarelaterade dödsfall handla om mer än siffror. Den måste handla om människovärde.
Samtidigt finns det hopp. Varje dag möter föreningar, behandlare, kamratstödjare och anhöriga människor som tar steg mot ett bättre liv. Vi vet att förändring är möjlig. Vi vet att människor kan resa sig efter många år av beroende. Men då krävs något avgörande: att ingen ger upp om dem.
Ett återfall får aldrig betyda att en människa är förlorad. Ett misslyckande får aldrig bli en identitet. Hur många chanser en människa behöver kan ingen av oss veta på förhand.
När vi samlas vid ljusmanifestationen gör vi det för att minnas dem vi förlorat. Men också för dem som fortfarande lever och kämpar. För anhöriga som bär oro och sorg. För människor som försöker börja om ännu en gång.
I år hålls manifestationen på flera platser runt om i landet. På Sergels torg i Stockholm förs en viktig tradition vidare. Genom tal, musik, gemenskap och eftertanke hedrar vi dem som inte längre finns med oss, samtidigt som vi riktar blicken mot dem som fortfarande behöver stöd, gemenskap och framtidstro.
Bakom varje ljus finns ett namn. Bakom varje namn finns en berättelse. Och bakom varje narkotikarelaterat dödsfall finns frågor som samhället inte får blunda för.
Det mest värdiga sättet att hedra dem vi har förlorat är inte bara att tända ljus. Det är att göra allt vi kan för att färre ljus ska behöva tändas nästa år.
Arrangörerna för Ljusmanifestationen:
• KSAN – Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor
• SIMON – Svenskar och invandrade mot narkotika
• Stockholms länsnykterhetsförbund
• Verdandi – arbetarnas socialpolitiska organisation
